Recension

 

19/2 2014 Lågmält.
Monica Funcks verk Lucias hus är inte det som väsnas mest på årets Vårsalong, men likafullt finns det uppenbara poetiska kvalitéer
i verkets oväntade möte mellan kol och broderi. Med en antydd rumslighet
och en vällande tät massa skapas ett mångbottnat bildrum som både öppnar
och förtätar sig framför vår blick. Strongt!

Mårten Castenfors, Liljevalchs Konsthall

 

————————————————————————————————————–

Konstnären och verket
Några reflektioner kring Monica Funcks bildvärld
Det finns konstnärer som avbildar det dom ser framför sig och det finns de som går upp i, och blir ett, med sin bildvärld. Monica Funck tillhör de senare. Hennes konst utgör en sällsam förening av den stora och lilla världen. En bildvärld där det efemära och det eviga förenas i en magisk dimension som dock är fast förankrad i vardagen. Allt tar avstamp i identiteten som konstnär, kvinna, och i vidare mening, människa.

Materialen utgörs av allt från den solida stenen, via funna objekt för att landa i flyktiga material som kol, krita och vattenfärg. Ofta kombineras det tunga, solida med det flyktiga, förgängliga. En huggen sten kan få ansiktsdrag påmålade med vattenfärg eller krita. Just tecknandet på otraditionella underlag återkommer ständigt – på sten, funna möbler eller andra underlag av mer eller mindre beständig art som konstnären förser med en ny identitet och därmed upphöjer till objekt, konstverk i sin egen rätt, laddade med spänningen mellan det konstanta och det nedbrytbara…

I sin konst har Monica Funck arbetat med traditionellt ”kvinnliga” föremål som virkade dukar, lampskärmar och prydnadssaker av plast och porslin. Mycket bottnar i en idé om värdena i en nu försvunnen folkhemsmiljö- ett folkets estetik som idag ofta ses som kitsch. Det finns många konstnärer som låter sig inspireras av- eller använder detta i sin konst, men Monica Funck går ett steg längre än de flesta. Hon vrider och vänder på bilder och föremål, dekonstruerar och för in dom i nya sammanhang och laddar dom med ny spänning och ny identitet.

Det finns också plats för skönhet i Monica Funcks konst, hon räds inte det estetiska, vare sig i ett känsligt hugget ansikte av sten, eller det spröda hårsvallet tecknat i tusch. Men, och detta är viktigt, det finns alltid en avvägning mellan det vackra och kanske lättillgängliga, och den lilla ”twist” som förhindrar att vad konstnären vill förmedla landar i det banala. De känsligt tecknade hårslingorna blir aldrig för harmoniskt böljande, ansiktena aldrig för perfekt huggna. Det för tankarna till det forna Grekland och uppfattningen att ett konstverk alltid skulle ha en skönhetsfläck; endast gudarna kunde skapa något perfekt… Eller, för att citera en av renässansens stora tänkare, Sir Francis Bacon : “There is no excellent beauty that hath not some strangeness in the proportion.”

Dan Finneskog, MA (Lond.), BA

Dan Finneskog är konstnär och konstvetare
med examen från bl.a. Göteborgs Universitet
och University of London.

The artist and the craft
Reflections around the imagery of Monica Funck

There are artists who depict what they see right before them and there are artists who fuse, and become one, with their imagery world. Monica Funck belongs to the second kind. Her art forms a rare union of the big and the small world. Imagery where the ephemeral and the eternal join in a magical dimension, though securely anchored in the everyday life. Everything takes off from the identity as an artist, as a woman, and furthermore as a human being.

The materials consist of everything from the solid rock, through found objects that align with fleeting materials like charcoal, chalk and watercolor. Often there’s a combination of the heavy solid with the fleeting perishable. A carved rock can get facial features drawn on with watercolor or chalk. Drawing on untraditional surfaces recur constantly – on rock, found furniture or other surfaces consisting of more or less resistant material that the artist use to provide a new identity and thus elevates into objects, art in their own right, loaded with the tension between the constant and the perishable.

In her art Monica Funck has worked with traditional “female” objects like crocheted cloth, lampshades and decorative items made ​​of plastic and porcelain. A lot of her work revolves around an idea about the values of a now vanished welfare state – an esthetic of the people that today is viewed as kitsch. There are a lot of artist who are inspired of- or use this in their art, but Monica Funck takes it one step further than most others. She twists and turns pictures and objects, deconstructs and inserts them in new settings, loads them with tension and a new identity.

There’s also room for beauty in the art of Monica Funck, she is not scared of the aesthetic, neither in a delicate carved face of stone, or the brittle flowing hair drawn in ink. But, and this is important, there is always a balancing act between the beautiful and perhaps readily available and the small “twist” that prevents what the artist want to portray ends in a platitude. The carefully drawn strands of hair never become too harmonically billowing, the faces never too perfectly carved. This brings to mind ancient Greece and the notion that a piece of art always should have a small imperfection; only the gods could create something perfect… Or, to quote one of the great thinkers of the Renaissance’s, Sir Francis Bacon: ”There is no excellent beauty That hath not some strangeness in the proportion. ”

Dan Finneskog, MA (Lond.), BA

Dan Finneskog is an artist and an art historian
with a degree from the University of Gothenburg
and the Univeristy of London.

————————————————————————————————————–

Nerikes Allehanda, Publicerad: 21/2 2004
Konst Nora Bibliotek: Monica Funck Skulptur och teckning (Pågår till och med 28/2 2004)
Hur hänger de ihop egentligen – kroppsdelarna och huskropparna? Monica Funcks utställning på Nora bibliotek väcker tankar om kroppen som arkitektur och arkitekturen som kropp och egen karaktär. I utställningshallen ligger de skulpturala objekten direkt på golvet på en grön kvadrat av plastgräs. De flesta skulpturala objekten är gjorda i bländvit marmor så att materialets lyster nästan utsläcker formartikulationen. De blir en sorts ruvande objekt, särskilt som en serie byggnadskroppar valts ut av slumpformade marmorflisor.
Konstnären har sökt och funnit, för att sedan låta den givna formen bli utgångspunkt för en konstnärlig gestaltning som endast delvis innehåller en påverkan. En av ”byggnaderna” har fått en blå dörr, en annan en röd på glänt. Men de skulpturala tillläggen är få även där Monica Funck helt utformat ett marmorblock. Hennes huvuden vandrar mellan sin bestämning som huvuden och något mera undflyende. I det gäckande finns en energi som smittar av sig på betraktarens fantasimotor. ”Långt hår” är en avskuren hästsvans som lika mycket liknar en gurka eller en squash, ”Båthus” en nittiogradersvinkel i sten, ”Litet bord” är en skärv av en plan, större skiva av sten, som kunde vara en ost. Det är i den sammanvägda helheten av delskulpturerna som den gröna kvadraten på golvet berättar en historia med många skepnader inskriven i en syntetisk eller symbolisk natur. Kanske handlar det om livet självt, om resans gång, eller flykt och (tillfällig) trygghet. I ena hörnet vilar en monolitisk kyrkobyggnad som i sin avvikande grå färg innehåller väldigt mycket tid i sin hukande gestalt.
Motsvarigheten till den skulpturalt befolkade gröna kvadraten på golvet, är en serie akvareller och teckningar elegant hängda fritt i rummet. Monica Funck undersöker två teman: madonnor och huskroppar. Fast egentligen är de en enda serie av porträtt. I madonnorna är det uppbyggnaden som är iögonfallande. Segment läggs till segment så att ett porträtt uppstår med skulptural kraft. Ansiktena har en närmast arkitektonisk tydlighet. Motsatt får teckningarna med hus personliga ansikten: ”byggnad med takfönster”, ”lagerhus med ritning utanför”, ”svart tak och svart jord”, berättar alla en personlig historia. Det som gör Monica Funcks arbeten så spännande är att såväl skulpturer som teckningar och akvareller har en mycket personlig stil. De kränger och häver sig, svårt utsatta för en sorts psykologisk gravitation som deformerar och tydliggör på en och samma gång. Kropp(sdelar) och arkitektur blir olika uttryck för en spännande skulptural närvaro som möts i hennes arbeten.
STEFAN NILSON Teman artikeln

————————————————————————————————————–

Borås Tidning 26 januari 2008
Anknytning till Galleri Jeanette Ölund har också Göteborgskonstnärinnan Monica Funck, född i Tönsberg, Norge, 1958 med finlandssvensk far och norsk mor, uppväxt i Västmanland, med Lärarhögskolan, KV, Dômen och Gerlesborg bakom sig och, av utställningslistan att döma, rastlöst verksam som skulptör, lärare, idéspruta och initiativtagare. Men det var på dåvarande Bacchus hon 2001 mötte boråsarna i sin hittills enda kontakt med vår region. Nu finns all anledning att på Dalsjöfors bibliotek återknyta kontakten med hennes subtila för att inte säga sublima konst.
Hon har med några stenskulpturer som har viss likhet med lokala kollegan Kerstin Dahl–Noréns: i att i tung sten avbilda de luftigaste och lättaste ting, som hårsvall. Hon är också idog samlare av containerfynd med sinne för tingens egen absurda historia.? Från detta collagetänkande är steget inte så långt till en rad utsökta combine-teckningar med uttryck mellan minne och glömska eller rentav mellan liv och död.
Ofta når hon detta via frottageeffekter, som att före fixeringen göra avtryck av kolteckningar, som ett slags skuggbilder vid sidan av deras ursprung, ibland i helt nya bilder. Ibland vinner hon samma effekt genom teckning även på baksidan av ett tunt papper med samma skuggeffekt. Med kol utvinner hos också en Max Ernst-besläktad effekt via gnidning över en knottrig väggyta. På det minimala galleriet erbjuds finsmakaren en hel rad små eller större mästerverk.
Rolf Haglund

————————————————————————————————————–

Mottagare av Wallenstamstipendiet
9 maj, 2001 15:03 CET
Tre Wallenstamstipendiater har utsetts vid en utdelningsceremoni idag, onsdagen den 9 maj. De tre konstnärerna kommer att vistas vardera två månader i Carl Larsson Ateljén i det svenska konstnärscentret Hôtel Chevillon i den franska byn Grèz-sur-Loing.

Stipendiet tilldelas: Monica Funck för hennes ömsinta och fantasifulla teckningar och skulpturer.