Mnemosyne, dagteckningar av Monica Funck , 2022
Ett rum för kontemplation tycker jag att du har skapat. Både för dej och läsaren. Det är präglat av stor sinnlighet. Det jag verkligen beundrar är din förmåga att fånga yttre iakttagelser, förnimmelser, formulera dom pregnant och koncentrera dom och relatera dom till inre tillstånd och processer. Det yttre och det inre lindar ihop sej med vartannat. Ingenting i denna legering skaver, skorrar, skramlar. Det yttre — blommorna, färgerna, fåglarna, älven, väderlekens skiftningar, allt vackert fångat med sparsamma men ändå uttömmande formuleringar — talar med de tillstånd och processer som håller till i det inre.
Just dagboksformen tycker jag funkar fint för detta. Dels gör den det möjligt att registrera förändringar i det yttre. De som följer med årstidernas skiftningar och med tidens gång. Men det riktar också uppmärksamheten mot det triviala och repetitiva som livet till sin huvuddel består av och som därför är värt reflektion och kanske rent av problematisering. Nej, fördjupning, menar jag nog. Jag tänker på städning, transporter av olika slag, bakning.
Författaren tar sin omedelbara omgivning på största allvar. Det finns budskap, lärdomar, samtalspartner i de små vardagliga detaljerna. Detta allvar uppskattar jag mycket.
Och jag blir lite avundsjuk på dej. Inte för att jag helt saknar sinne för vardagliga detaljer, men för att min reception är så begränsad. Jag missar i hög grad de estetiska kvalitéerna i min omgivning. Det träliga, fjuttiga, prosaiska, fula tränger undan dessa. I och för sej tycker jag att också detta har sina stora poänger (det tycker alla etnologer), men det är som sagt fråga om en begränsning.
Jag tycker också att jag saknar din rörlighet mellan det yttre och det inre. Din avsaknad av distinkta gränser där. Jag kommer sällan särskilt långt utanför det inre. För jag är sen barnsben mycket disträ, inåtvänd (jag trivs i och för sej utmärkt i det inre), solitärt avgränsad. Jag tror att det där är genetiskt bestämt: pappa va likadan, om inte värre.
Vilket material för kontemplation erbjuder dikterna? Främst en stillhet. En maning att lugna ner sej och ta vara på allt omkring en. Ofta tycker jag denna stillhet består av en lika stilla glädje. Eller varsamt vårdad förundran, kanske. Men det är inte allt. Ett stråk av vemod, där döden har sin plats, upplever jag också starkt. Å ena sidan glädjen, å andra sidan döden och förlusterna. Det fina är att dom två polerna inte skrämmer bort varandra.
Sen har jag funderat en del över varför jag uppskattar jagformen. Normalt gör jag inte det. Detta eviga jagande, kan jag tänka, är det inte en våldsam överbetoning av det egna jagets betydelse? Är det inte ett uttryck för en självöverskattning när man betänker att nästan hela livet bestäms av processer som ligger utanför jaget: sociala strukturer, det livsavgörande beroendet av samhället och kollektivet, det undermedvetna, det autonoma nervsystemet? Mot allt det är ju jaget snudd på ingenting. Författarna bygger sin verksamhet (och sitt näringsfång) på att förneka detta. Vissa av dom. Då gör dom fel, kan jag tycka. Och faktiskt att dom på ett plan sviker, försöker lura sina läsare.
(Möjligen finns här nåt av förklaringen till att jag föredrar ditt ”jag” framför ditt ”hon”. ”Jag” talar tydligt om att det handlar om jag. ”Hon” vill inte riktigt låtsas om det. ”Hon” är en omväg, ett skynke, ett kamouflage. Och paradoxalt nog kanske också ett sätt att blåsa upp jaget, göra det mera intressant, gåtfullt, spännande. Kan det va nåt i den stilen som jag tycker? Jag vet inte riktigt.)
Men när jag läser dina dikter har jag inga problem med ”jag”. Ditt ”jag” gör sej inte märkvärdigt. Det är i stället ett instrument för att fånga impressioner, stämningar och känslor som är av relevans för många. På sätt och vis tror jag att detta, på ett plan i alla fall, innebär att ditt jag blir aningen anonymt. Aningen. Det blir snarare en kanal mellan det egna och det allmänna. Och om det stämmer är det förstås jättebra. Enligt mitt sätt att se på tillvaron.
Samtidigt utesluter inte detta att dikterna på ett annat plan utgör ett porträtt av jaget. Så komplext kan det vara här i livet.
Sen har jag tänkt en del på va som inte finns med i dikter som dessa. Ett är större skeenden av t ex politisk natur. Pandemin finns med och den tyska ockupationen av Norge. Men så hemskt mycket mera är det väl inte.
Va beror det på? På att det medvetande som formas av den ständigt rullande vardagen faktiskt inte lämnar nåt vidare utrymme för detta? Kanske, kanske inte. (I dessa jävla Putindagar vill man nog helst svara ”kanske inte”.) Hur som inser jag att det ligger en stor risk att åstadkomma nåt krystat om man tar i alltför mycket för att knöla in allt för stora, övergripande fenomen i en skildring av vardagens tankar och känslor.
På tal om det! Jag är glad över att dikterna har en så rik undertext. Allt som skulle kunna uttryckas uttrycks inte. Men mycket outtalat finns med som stämningar och som ett stort rum för läsarens egna tankar och jämförelser. Det tycker jag är väldigt bra. Ingen skriver läsaren på näsan.
Är det ett ensamt jag som talar i dikterna? På ett sätt ja. Det följer väl med själva fokuset på ”jag”. Och med dagboksformen. Detta trots att jaget omges av andra (med versala bokstäver betecknade). Men hur är jagets relation till dessa? Dom blir aldrig föremål för några beskrivningar, karaktärsteckningar, analyser. Och jaget befinner sej, va jag kunnat se, inte i några konfliktfyllda situationer med andra. Det är, på ett sätt, konstigt. Jag tror inte att det finns några konfliktfria sociala sammanhang alls. Det jävlas alltid och gör ont när människor ska försöka odla den glädje och den trygghet som människor kan erbjuda varandra och som alla behöver.
Och kanske mer än så: jag tror att man inte får veta mer om dom andra än att dom är viktiga och signifikativa för jaget.
Vill detta jag inte kännas vid den låghet och småsinthet som alla bär på (jag vägrar att tro att jag är ensam på detta område)? Kanske. Ett enklare svar kan förstås vara att det är sociala hänsyn som bestämt skildringen av relationer. De versala personerna finns ju i högsta grad i verkligheten.
Men det kan också vara ett konstnärligt val: det är inte dessa relationer dikterna handlar om. Att föra in dom i boken skulle innebära störningar i det som (kanske) är det centrala: det omedelbara spelet mellan det inre och det yttre. (Men det yttre består ju förstås också av sammansatta relationer med andra.)
School of Global Studies
SE 405 30 Göteborg, Sweden
University of Gothenburg
Borås Tidning 24 oktober 2019
Teckning och måleri går i vartannat hos Monica Funck, också i hennes stenskulpturer. Galleri Jeanette Ölund presenterar en infallsrik konstnär.
Allt hänger ihop hos Monica Funck: skulpturerna är som målningar, målningarna som poesi och hennes dikter lapidariska som vore de ristade i sten. I den lilla diktboken läser jag om regnet under ett tåguppehåll i Herrljunga, om gravstenarna på en kyrkogård, uppställda som spelpjäser mellan start och mål, om köksgolvet som väntar på att bli skurat.
Vardagsbetonat, kort och koncist – nästan i japansk haiku-stil – och så mycket att känna igen sig i. ”Bilden är liksom mer än vad den är”, står det i en av dikterna. Det stämmer precis, känner jag där jag går omkring bland alla infallsrika målningar och skulpturer och försöker göra som diktens titel säger: samla ihop och knyta samman.
Teckning och måleri går i vartannat: kolets kraftfulla konturer omväxlar med tunna linjer, spröda och luftiga som de lätta färgackord de omramar. Överallt växer det och spirar av obändigt uppstickande knoppar och svällande frukter. I detta livsbejakande, sensuella flöde kan vad som helst hända: ett träd gror ur en blomknopp, en blomma sträcker sig över ett höghus och ett par grova händer kupar sig ömsint om en grupp mycket små träd med yviga kronor.
Lika underfundigt lekfulla är skulpturerna, särskilt de oemotståndliga handväskorna som står på golvet men som man tyvärr inte kan bära med sig – de är så tunga att de knappt går att rubba, gjorda i exotiska stensorter som indisk marmor och iransk marmorit med fantastiska färgskiftningar.
Monica Funck har fått höra att hon behandlar stenen respektlöst när hon målar och tecknar på den. Men jag tycker tvärtom att det ligger mycket respekt i hennes sätt att omsorgsfullt mejsla fram stenens egna inneboende egenskaper och spela ut sin fantasi mot detta – lysande exemplifierat i granitskulpturen Hus med minne, lika tilltalande för ögat som för handen. Utställningen pågår 17 oktober – 9 november 2019
Inger Landström Borås tidning
Nishijima-Kjellberg-Funck @ Brötz 180905
Monica Funck
Monica is the artist and educator having a number of exhibitions for many years back. Most recently at Göteborgs Konstförening 2018 and Gallery PS 2017, as well as public assignments. She has had several stone sculpture workshops at KKV-B, including the Domen Art School, Gothenburg, Gotland and Carrara (Italy), and has been a guest teacher at Örebro Art School and in Oslo at the Academy of Architecture. She has lectured at the University of Arts and Design in Gothenburg, and had several art projects in the primary school in Gothenburg, Mölndal, Lilla Edet and in Halden (Norway) as well as further education for teachers and workshops at the Book Fair and Science Festival in Gothenburg. Together with her husband, they have also made the Brötzfestival home in Hjärtum with improvisational jazz, art, life gauge, performance together with invited artists and musicians.
Brötz Brötz Brötz 20 sep. 2018
19/2 2014 Lågmält.
Monica Funcks verk Lucias hus är inte det som väsnas mest på årets Vårsalong, men likafullt finns det uppenbara poetiska kvalitéer
i verkets oväntade möte mellan kol och broderi. Med en antydd rumslighet
och en vällande tät massa skapas ett mångbottnat bildrum som både öppnar
och förtätar sig framför vår blick. Strongt!
Mårten Castenfors, Liljevalchs Konsthall
————————————————————————————————————–
Konstnären och verket
Några reflektioner kring Monica Funcks bildvärld
Det finns konstnärer som avbildar det dom ser framför sig och det finns de som går upp i, och blir ett, med sin bildvärld. Monica Funck tillhör de senare. Hennes konst utgör en sällsam förening av den stora och lilla världen. En bildvärld där det efemära och det eviga förenas i en magisk dimension som dock är fast förankrad i vardagen. Allt tar avstamp i identiteten som konstnär, kvinna, och i vidare mening, människa.
Materialen utgörs av allt från den solida stenen, via funna objekt för att landa i flyktiga material som kol, krita och vattenfärg. Ofta kombineras det tunga, solida med det flyktiga, förgängliga. En huggen sten kan få ansiktsdrag påmålade med vattenfärg eller krita. Just tecknandet på otraditionella underlag återkommer ständigt – på sten, funna möbler eller andra underlag av mer eller mindre beständig art som konstnären förser med en ny identitet och därmed upphöjer till objekt, konstverk i sin egen rätt, laddade med spänningen mellan det konstanta och det nedbrytbara…
I sin konst har Monica Funck arbetat med traditionellt ”kvinnliga” föremål som virkade dukar, lampskärmar och prydnadssaker av plast och porslin. Mycket bottnar i en idé om värdena i en nu försvunnen folkhemsmiljö- ett folkets estetik som idag ofta ses som kitsch. Det finns många konstnärer som låter sig inspireras av- eller använder detta i sin konst, men Monica Funck går ett steg längre än de flesta. Hon vrider och vänder på bilder och föremål, dekonstruerar och för in dom i nya sammanhang och laddar dom med ny spänning och ny identitet.
Det finns också plats för skönhet i Monica Funcks konst, hon räds inte det estetiska, vare sig i ett känsligt hugget ansikte av sten, eller det spröda hårsvallet tecknat i tusch. Men, och detta är viktigt, det finns alltid en avvägning mellan det vackra och kanske lättillgängliga, och den lilla ”twist” som förhindrar att vad konstnären vill förmedla landar i det banala. De känsligt tecknade hårslingorna blir aldrig för harmoniskt böljande, ansiktena aldrig för perfekt huggna. Det för tankarna till det forna Grekland och uppfattningen att ett konstverk alltid skulle ha en skönhetsfläck; endast gudarna kunde skapa något perfekt… Eller, för att citera en av renässansens stora tänkare, Sir Francis Bacon : “There is no excellent beauty that hath not some strangeness in the proportion.”
Dan Finneskog, MA (Lond.), BA
Dan Finneskog är konstnär och konstvetare
med examen från bl.a. Göteborgs Universitet
och University of London.
The artist and the craft
Reflections around the imagery of Monica Funck
There are artists who depict what they see right before them and there are artists who fuse, and become one, with their imagery world. Monica Funck belongs to the second kind. Her art forms a rare union of the big and the small world. Imagery where the ephemeral and the eternal join in a magical dimension, though securely anchored in the everyday life. Everything takes off from the identity as an artist, as a woman, and furthermore as a human being.
The materials consist of everything from the solid rock, through found objects that align with fleeting materials like charcoal, chalk and watercolor. Often there’s a combination of the heavy solid with the fleeting perishable. A carved rock can get facial features drawn on with watercolor or chalk. Drawing on untraditional surfaces recur constantly – on rock, found furniture or other surfaces consisting of more or less resistant material that the artist use to provide a new identity and thus elevates into objects, art in their own right, loaded with the tension between the constant and the perishable.
In her art Monica Funck has worked with traditional “female” objects like crocheted cloth, lampshades and decorative items made of plastic and porcelain. A lot of her work revolves around an idea about the values of a now vanished welfare state – an esthetic of the people that today is viewed as kitsch. There are a lot of artist who are inspired of- or use this in their art, but Monica Funck takes it one step further than most others. She twists and turns pictures and objects, deconstructs and inserts them in new settings, loads them with tension and a new identity.
There’s also room for beauty in the art of Monica Funck, she is not scared of the aesthetic, neither in a delicate carved face of stone, or the brittle flowing hair drawn in ink. But, and this is important, there is always a balancing act between the beautiful and perhaps readily available and the small “twist” that prevents what the artist want to portray ends in a platitude. The carefully drawn strands of hair never become too harmonically billowing, the faces never too perfectly carved. This brings to mind ancient Greece and the notion that a piece of art always should have a small imperfection; only the gods could create something perfect… Or, to quote one of the great thinkers of the Renaissance’s, Sir Francis Bacon: ”There is no excellent beauty That hath not some strangeness in the proportion. ”
Dan Finneskog, MA (Lond.), BA
Dan Finneskog is an artist and an art historian
with a degree from the University of Gothenburg
and the Univeristy of London.
————————————————————————————————————–
Nerikes Allehanda, Publicerad: 21/2 2004
Konst Nora Bibliotek: Monica Funck Skulptur och teckning (Pågår till och med 28/2 2004)
Hur hänger de ihop egentligen – kroppsdelarna och huskropparna? Monica Funcks utställning på Nora bibliotek väcker tankar om kroppen som arkitektur och arkitekturen som kropp och egen karaktär. I utställningshallen ligger de skulpturala objekten direkt på golvet på en grön kvadrat av plastgräs. De flesta skulpturala objekten är gjorda i bländvit marmor så att materialets lyster nästan utsläcker formartikulationen. De blir en sorts ruvande objekt, särskilt som en serie byggnadskroppar valts ut av slumpformade marmorflisor.
Konstnären har sökt och funnit, för att sedan låta den givna formen bli utgångspunkt för en konstnärlig gestaltning som endast delvis innehåller en påverkan. En av ”byggnaderna” har fått en blå dörr, en annan en röd på glänt. Men de skulpturala tillläggen är få även där Monica Funck helt utformat ett marmorblock. Hennes huvuden vandrar mellan sin bestämning som huvuden och något mera undflyende. I det gäckande finns en energi som smittar av sig på betraktarens fantasimotor. ”Långt hår” är en avskuren hästsvans som lika mycket liknar en gurka eller en squash, ”Båthus” en nittiogradersvinkel i sten, ”Litet bord” är en skärv av en plan, större skiva av sten, som kunde vara en ost. Det är i den sammanvägda helheten av delskulpturerna som den gröna kvadraten på golvet berättar en historia med många skepnader inskriven i en syntetisk eller symbolisk natur. Kanske handlar det om livet självt, om resans gång, eller flykt och (tillfällig) trygghet. I ena hörnet vilar en monolitisk kyrkobyggnad som i sin avvikande grå färg innehåller väldigt mycket tid i sin hukande gestalt.
Motsvarigheten till den skulpturalt befolkade gröna kvadraten på golvet, är en serie akvareller och teckningar elegant hängda fritt i rummet. Monica Funck undersöker två teman: madonnor och huskroppar. Fast egentligen är de en enda serie av porträtt. I madonnorna är det uppbyggnaden som är iögonfallande. Segment läggs till segment så att ett porträtt uppstår med skulptural kraft. Ansiktena har en närmast arkitektonisk tydlighet. Motsatt får teckningarna med hus personliga ansikten: ”byggnad med takfönster”, ”lagerhus med ritning utanför”, ”svart tak och svart jord”, berättar alla en personlig historia. Det som gör Monica Funcks arbeten så spännande är att såväl skulpturer som teckningar och akvareller har en mycket personlig stil. De kränger och häver sig, svårt utsatta för en sorts psykologisk gravitation som deformerar och tydliggör på en och samma gång. Kropp(sdelar) och arkitektur blir olika uttryck för en spännande skulptural närvaro som möts i hennes arbeten.
STEFAN NILSON Teman artikeln
————————————————————————————————————–
Borås Tidning 26 januari 2008
Anknytning till Galleri Jeanette Ölund har också Göteborgskonstnärinnan Monica Funck, född i Tönsberg, Norge, 1958 med finlandssvensk far och norsk mor, uppväxt i Västmanland, med Lärarhögskolan, KV, Dômen och Gerlesborg bakom sig och, av utställningslistan att döma, rastlöst verksam som skulptör, lärare, idéspruta och initiativtagare. Men det var på dåvarande Bacchus hon 2001 mötte boråsarna i sin hittills enda kontakt med vår region. Nu finns all anledning att på Dalsjöfors bibliotek återknyta kontakten med hennes subtila för att inte säga sublima konst.
Hon har med några stenskulpturer som har viss likhet med lokala kollegan Kerstin Dahl–Noréns: i att i tung sten avbilda de luftigaste och lättaste ting, som hårsvall. Hon är också idog samlare av containerfynd med sinne för tingens egen absurda historia.? Från detta collagetänkande är steget inte så långt till en rad utsökta combine-teckningar med uttryck mellan minne och glömska eller rentav mellan liv och död.
Ofta når hon detta via frottageeffekter, som att före fixeringen göra avtryck av kolteckningar, som ett slags skuggbilder vid sidan av deras ursprung, ibland i helt nya bilder. Ibland vinner hon samma effekt genom teckning även på baksidan av ett tunt papper med samma skuggeffekt. Med kol utvinner hos också en Max Ernst-besläktad effekt via gnidning över en knottrig väggyta. På det minimala galleriet erbjuds finsmakaren en hel rad små eller större mästerverk.
Rolf Haglund
————————————————————————————————————–
Mottagare av Wallenstamstipendiet
9 maj, 2001 15:03 CET
Tre Wallenstamstipendiater har utsetts vid en utdelningsceremoni idag, onsdagen den 9 maj. De tre konstnärerna kommer att vistas vardera två månader i Carl Larsson Ateljén i det svenska konstnärscentret Hôtel Chevillon i den franska byn Grèz-sur-Loing.
Stipendiet tilldelas: Monica Funck för hennes ömsinta och fantasifulla teckningar och skulpturer.